PDT
Om PDT – Relationell Psykoterapi
Relationell psykoterapi är en form av psykoanalys/psykodynamisk psykoterapi som har växt fram sedan början av 80-talet med USA som bas och därifrån från spridit sig och blivit framträdande i en del länder (förutom i USA; Italien, Spanien, Chile, Mexico, Israel, Australien och Grekland) och samtidigt blivit sällsynt eller mindre etablerat i på andra håll.
Utgångspunkten för att kalla denna form av psykoanalys relationell var från början en brist på samsyn mellan olika psykoanalytiska riktningar samtidigt som forskning om hur spädbarn utvecklas i relation till vårdnadsgivare gjorde att den tidigare psykoanalytiska utvecklingspsykologin ifrågasattes.
Relationell psykoterapi kallas så för att de bakomliggande teorierna framförallt betonar att människan är beroende av relationer. Denna så kallade vändningen av psykoanalysen, ”the relational turn”, kan bero på att förnyelsen av psykodynamisk terapi (en terapi som utvecklats i sekelskiftets Wien) på olika håll stagnerat eller hindrats i sin utövning vilket verkar ha hänt mer eller mindre i olika länder.
I USA hade utvecklingen av psykoanalys sedan länge hindrats (vilket kan vara en överdrift). Det ledde till behov av förnyelse, åtminstone för en grupp analytiker som i början av 90-talet bildade ett parallellt utbildningsspår (the Relational Track) på New York University Postdoctoral Program in Psychoanalysis and Psychotherapy. Man bildade en förening (IARPP) och startade en tidskrift (Psychoanalytic Dialogues).
I England hade objekrelationsteorin utvecklats sedan 50-talet och D.W Winnicotts arbete var influerande för många psykodynamiska terapeuter i Europa, däribland Sverige. Här kanske det dessutom haft betydelse att Socialstyrelsen prioriterat en s.k. evidens för psykoterapi vilket verkar ha lett till terapeuter ofta har ofta hamnat i konflikt om vilken metod som fungerar och vad som skall finansieras offentligt.
Jag funderar ibland på om detta har medverkat till att man har haft svårt att lyfta blicken till vad som händer ute i världen.
Till Sverige kom den relationella psykoterapin i början av 2000-talet, främst genom Linköpings Universitet som ca 2005 bytte namn på sin legitimationsgrundande psykodynamiska påbyggnadsutbildning i psykoterapi från psykodynamisk till relationell. Även SAPU (Stockholms akademi för psykoterapiutbildning) förde ut det relationella arbetssättet i utbildningen av ett stort antal psykoterapeuter.
I relationell psykoterapi är det vad som uppstår i relationen mellan patient och terapeut som är centralt mer än det historiska materialet och intrapsykiska fenomen som försvar och drifter. Terapeuten har lång utbildning och kan arbeta med olika interventioner, till exempel göra en tolkning. Den kan vara rätt eller inte och den relationella betydelsen av varför detta gjordes ses som lika viktigt. Här uppstår en möjlighet till ett mentaliserande arbete. När omedvetna mönster successivt upptäcks är det ofta genom samskapade s. k. enactments. Dessa blir föremål för reflektion kring vad som händer mellan två människor snarare än att psykoterapin blir ett arbete mellan en objektiv och ”frisk” terapeut som kan vara neutral och som kan bota en ”sjuk” patient. Enligt en så kallad tvåpersons-psykologi kan terapeuten i relationell terapi aldrig se sig som helt utanför det som händer i mötet. Snarare ses psykoterapeuten som en aktiv deltagare i unika skeenden som har potential att generera ännu inte formulerade avsikter, en bättre reflekterande förmåga och mer kontakt med olika sidor av oss själva.
Den relationella vändningen kan ses som en rebellisk handling. Det finns exempel på att den klassiska psykoanalysen hade börjat utvecklas. Eterhand har traditionen bildat en bakgrund och blivit föremål för reflektion i sig för många relationella analytiker. Den samlade traditionen, utbildningen och det kollegiala sammanhanget bildar en grund och är mer eller mindre närvarande som start och som ett ”tredje” i hela behandlingen.
I processforskning om psykoterapi, snarare än forskning om vilken terapiform som är bäst, finns idag vetenskapligt stöd för det verksamma i relationell terapi. Forskning om en terapiform vs. en annan, visar sammantaget inte på skillnader i resultat mellan metoder. Men när forskningen riktas mot olika resultat mellan terapeuter(eller mellan mottagningar) blir det signifikanta skillnader. Särskilt stöd finns för sk. allians och vikten av att terapeuter klarar att hantera själva mötet med patienten. Man kan tex ha svårt att vara överens om mål, hur man skall nå dessa och den upplevda kvaliteten på terapirelationen kanske sviktar.
Jag ansvarar för en grundläggande utbildning (GPU/”steg 1″) i PDT och samarbetar med kursansvariga för KBT och Familjeterapi. Det betyder förhoppningsvis att jag bibehåller respekt både för den psykoanalytiska traditionen och de andra inriktningarna. Samtidigt har det specifika i relationell terapi blivit en viktig del av min kliniska utövning av PDT.
Läs gärna mer på Svenska föreningen för Relationell Psykoterapis hemsida:
© Lars Oluf Kolsrud